Happy Birthday!

Tänään tulee kuluneeksi vuosi siitä kun julkaisin ensimmäiset rivit blogiini ja samalla avasin nämä sivut akvarelleja ja valokuviani varten!
Juhlan kunniaksi kukkia sekä kiitos ja kumarrus (ja kyllä halauskin!) teille jotka täällä jaksatte käydä höpinöitäni lukemassa! Kiitos! :)
Teitä oli huhtikuussa 2012 185 lukijaa. Tällä hetkellä luku pyörii vajaan kolmensadan ja neljänsadan välillä! Niin että vau! :)
Kun aloitin blogin kirjoittamisen en asettanut tavoitteita lukijoiden suhteen. En myöskään pyri olemaan megablogi. Pyrin siihen että pilvelle löytyisi se kultainen reunus, että huomaisin valonsäteen risukasassa, että jakaisin hyvää mieltä ja nöyrästi pyrin jakamaan toivoa ja rohkaisua.
Matka jatkuu ja into on kova!
Kesä tuo akvarellien ripustusta Cafe Brygganille sekä valokuvausta, ja mitä muuta, sitä jännityksellä odotan.
Olen nimittäin oppinut olemaan innoissani tuntemattomasta.
Tänään ei välttämättä näy huomisen polkua, kaarteen taakse jäävä tulevaisuus on ihana haaste ja vähän pelottavakin, käyn sitä kohti kuitenkin iloiten turvasta joka minulla on kaikkina hetkinä. Eli sanonta ”Kyllä Luoja hulluistaan huolen pitää!” osuu hyvin meikäläiseen. :)
Tästä jatketaan, tossua toisen eteen.
Mikäli sattuu kompuroimaan, puistellaan kävyt ja neulaset pois, ojennetaan ryhti ja taputetaan itseä olalle, eipä mitään, eteenpäin vaan!

Idag är det ett år sen jag öppnade mina hemsidorna och började blogga!
Så här är blommorna dagen till ära och också för att glädja Er som orkar komma och besöka min blogg! En stor kram till Er alla!
Ni var 185 läsare i april 2012. För tillfället varierar det mellan knappa trehundra och fyrahundra! Så vau!
När jag började hade jag inga förväntningar vad det gäller besökar antalet.
Inte heller var min strävan att bli megabloggare.
Vad jag strävar efter är att kunna dela glädje, se ljusglimtar där det är mörkt, att kunna ge droppar av hopp och uppmuntran.
Resan fortsätter med glädje!
Sommaren kommer med akvarel utställning vid Cafe Bryggan och mycket fotograferandet.
Och vad annat, det väntar jag med iver och förväntan.
Det är inte alltid lätt när man går mot imorgon utan att veta hur det ska gå.
Men jag har lärt mig lite att njuta av resan också mot det okända.
För jag är ju trygg i Honom som allt ser och allt förmår.
Så, upp med hakan och framåt!
Råkar man falla nångång, reser man sig, slätar ut kläder, klappar sig vänligt på axeln,
nog ska det gå det här, vi fortsätter! :)